Februari

i det stillsamma mörkret
dalade ljuset i ett förvirrat
mellanläge djuret sprang   skräck
försökte finna tystheten
i tystnaden men allt jag
upplevde var en sorg
som gjorde hål
oändligheten spärrades
av mina mänskliga tanker

När min syster väntade på mig

Det är första gången jag kommer att stiga in i mitt barndomshem utan att min bästa vän är där. Min bästa vän som har samma blod som pumpar i ådrorna som mig. Det känns tungt att acceptera detta faktum, även om jag är glad att hon har flyttat utanför Sveriges gränser för att följa sin dröm.

När jag stiger in på tåget, utnyttjar jag internetuppkopplingen ombord och ringer upp henne. “Innan jag kommer hem ska jag ringa dig på Skype så att det inte känns konstigt när jag kommer hem” säger jag med gropen i halsen. “Så att det fortfarande känns som att du är hemma” Sen pratar vi om det som hade hunnit hände sen kvällen innan. Tydligen är det mycket att berätta. Innan vårt samtal avslutas säger jag att “jag inte orkar prata med dig längre”, så som jag ofta kan slänga ur mig.

Det är en kompott av kärlek och irritation, i en syskonrelation är detta dess ingredienser.

När vänskap känns

Det fanns en tid då jag längtade efter att ha en riktig vän som fruktar Gud och vars hjärta slår extra för Profeten och hans heliga hushåll.

Direkt efter studenten tog jag därför mitt pick och pack i hopp om att stilla det behovet. Jag spenderande hela sommaren i Iran, tre veckor som innebar Hawzastudier varav resterande veckor som bjöd på en tid i Masshad.

Jag hittade snabbt två diamanter och när jag anlände på Arlanda efter resan, stod dem där med min kasse med böcker som jag bad dem ta med sig av praktiska skäl. Där stod dem, mina två nyfunna vänner som snabbt kom att bli två av mina allra bästa.

Dem här tjejerna har inte bara gett mig deras tillit, generositet och vänskap. De har gett mig en möjlighet till andlig utveckling, de har uppmuntrat mig till att bli en del av den där ungdomsföreningen som jag sen ungdomstiden ville bli aktiv inom, det har bjudit mig till moskén.

Allt detta må vara självklart för många, men som liten flicka i en liten stad, hade jag aldrig riktigt möjlighet att knyta band med Gudfruktiga systrar och det gjorde att min sköld mot omvärlden blev allt tjockare och tjockare. Jag var ensam i min värld och den enda relationen som betydde något var den som jag hade med min familj.

Det kom solsken efter det stillastående mörkret tillslut, efter Hawzaresan, när jag lämnade min barndomsstaden och när jag fick närmare till huvudstaden. För idag har jag fler personer i mitt liv som jag kan kalla vänner. Även dem som jag lärde känna under skolgången kom att ha en större plats och betydelse  i mitt liv. Och framför allt hon som var där hela tiden, hon som jag inte hade hunnit knyta ett band med förrän under Hawzaresan, ett band som kom att bana för en stark vänskap.

Jag tänker att jag nu hoppas på att bli just den där personen som jag själv behövde träffa när jag var ung. Den person som jag själv behövde träffa när jag kom i kontakt med min religion på riktigt.

När du har ditt viktigaste möte

Du ska ha ett möte med din Herre.  Du vet att i samband med din bön kommer du få en förbindelse med Gud. En andlig koppling. Vi pratar om den maximala kontakten du spirituellt kan ha med Allah swt.

Du bereder ut din bönematta. Du förbereda dig inför mötet. Du gör det som är rekommenderat, mustahabat. För du vet att det är så du kommer att kunna koncentrera dig. På din flygfärd. Din andliga färd. Du hastar inte. För snart lyfter flygplanet.

Du säger Allahu akbar, Gud är större. Gud är större än den bekväma sängen du precis lämnade. Gud är större än ditt arbetsmöte. Gud är större än dina ärenden. Du säger Allahu akbar, lämnar allting bakom dig och står vänd mot Mecka. Flyget står uppe.

Allahs swt närvaro känns nära, för din själv har kommit upp till en högre nivå av spiritualitet. Du läser al-Fatiha. Du lär känna Honom från Honom själv. Du pratar direkt med Allah swt.

Du är nu i din ömmaste spirituella punkt. Du känner tacksamhet och är överrymd av Guds makt. Du går därför ner i sujood.

Din själ har värms upp och när du läser trosbekännelsen kommer dörrarna till paradiset att öppnas. Du förnyar ditt löfte. Du förnyar dagligen ditt löfte.

Och när du hälsar på din heliga Profet (s), kan du stanna en sekund och höra hur han (s) svarar dig tillbaka. Du vet att han svarar dig. Kan du känna det i själen?

När du är klar med din bön går du ännu en gång ner för att visa din tacksamhet till Allahs swt. Du känner tacksamhet, även detta kan du känna i själen.

En annan känsla

I min nya stad passerade månaderna i utrymmet mellan ögonblicken, men även om tiden gick kunde jag inte glömma mitt förflutna. När jag skrev orden för sista gång, lade jag fram allt på bordet. Men allt jag fick tillbaka var en tystnad i den ändlösa sensommardagen.

Någonstans inom mig skar det, gjorde sådär ont att jag ville försvinna genom jordens botten. Istället tvingades jag till jobbet, där jag förvåningsvärt blev på mycket bättre humör.  Helt plötsligt blev det solsken efter regnet, regnet som hade smuttat så hårt mot min själ i några dagar, dagar som jag hoppas bara kommer att vara ett minne blott. Jag tänker, jag har gått igenom samma sak, historian upprepar sig, tänker att det nog måste vara en smärta jag lätt kan damma av, tänker att det kommer att ordna sig.

Från tiden i Kairo

Någonstans i myllret av fotgängare i Kairos gator hittar vi en man i sina äldre dagar. Mörkret har lagt sig som en matta över staden och allting har vaknat till liv, precis som det har varit sen månaden Ramadan anlände med sina välsignelser. Den här mannen står på sina skakiga ben och tycks kommer att ramla vilken minut som helst, läpparna är torra som ett visset löv och det är med en låg röst han säger priset på kexen han håller i handen. När vi stannar upp för att köpa kex vill han till vår förvåning ändå inte ha pengarna, “nej ni får dem” säger han snällt. Men när vi är envisa, skakar han på sitt huvud och sträcker blygsamt fram sina rynkiga händer.

En man med dåligt tillstånd, en man med behov av pengar säljer kex för mindre än 1 egyptisk pund för att göra sig förtjänt av sina pengar istället för att tigga. Det är just till sådana personer som man vill tömma sina fickor och ge allt till, människor som är ödmjuka och som inte ber om något men som egentligen behöver allt.

Vissa personer träffar man bara under en kort ögonblick i livet, men vars ansikte eller handling man aldrig kommer glömma. Det här var ett sådant tillfälle.

Om en månad

Jag vill att den här månaden ska berika mig med spirituell harmoni i den utsträckning som jag låter den expandera. Vill stå vänd mot min Herre i bön och låta de långa dagarna fyllas med ännu mer hängivenhet till Honom.

Jag har även försökt genomgå vissa förändringar under den här heliga månaden och det känns bra. Framför allt så är det så fruktansvärt skönt att vara hemma i Linköping innan vi far iväg utomlands i en månad. Finns inte mycket som slår det faktum att man bryter fastan med sin familj, inte mycket alls.

Studentens lyckliga dar

Förutom att jag har varit nostalgisk efter att ha sett vitklädda personer sjunga om studentens lyckliga dagar, har jag hunnit agera taxichaufför och personlig assistent till min syster. Anledningen till det: hon tog studenten.

Men om jag backar tillbaka bandet har jag ju dessutom hunnit bli klar med termin 2 på Apotekarprogrammet. Bara det är en lycka i sig. Min kära vän har också tagit studenten. Och en annan kär vän.

Men just nu är jag i Uppsala för att jobba i en vecka. Det tycker jag är okejbra.

Den senaste tiden

Jag värvar dagarna med att plugga reaktiv aminering, syrakatalyserad förestring och försöker förstå vad litiumaluminiumhydrid faktiskt inte reducerar, vilket mer eller mindre inte är mycket. Dessutom, någon gång i detta elände, kan jag inte sluta förneka det faktum att jag finner detta otroligt roligt, utan att överdriva. Alltså, jag menar organisk kemi.

På kvällarna följer jag den andra tv-serien jag sett i mitt liv och även om jag går igenom den fas många redan har gått igenom, så är det typiskt mig. Men nu, alldeles för många år senare, var det inte förrän igår som jag såg sista avsnittet.

När jag inte känner mig sorgsen efter Micheal Scofields död (men som jag ändå accepterade i sista avsnittet) och som var en tv-seriesorg som inte varade alldeles för länge, har jag insett att jag måste sluta äta korv med bröd så som jag har gjort den sista tiden. Och inte dricka utspädd saft mer eftersom det kan vara skadligt för kroppen. Då syftar jag på exempelvis sockret och annat smuts som finns koncentrerat i Eldoradoflaskan jag köpte från Willys för några veckor sedan.

Förutom detta försöker jag hamna i ett spirituellt utrymme någon gång efter plugget. Jag står vänd mot min Herre, njuter av den andliga skölden jag upplever i mitt lilla krypin och under dessa dagar blir jag ännu mer ledsen när jag påminns om det Fatima Zahra (fv) fick uppleva i sista skedet av sitt liv. Och om hennes martyrskap, som många inte tycks uppmärksamma.

Nu ska jag fortsätta denna tentavecka, som bland annat kommer bjuda på ett arbetspass senare idag och kanske borde jag prova på att spinna vidare på tankarna jag har om att försöka börja fota på riktigt igen.

Om vad jag skriver

Jag har gått runt i flera dagar och varit upprörd över det som inträffade i North Carolina i USA. Förutom frustration, har jag känt medlidande och en inre sorg.

Jag ska inte skriva att jag är trött på att muslimska offer hålls gömda i en skugga som resultat av medians makt. Jag ska inte skriva att jag är arg på att muslimer alltid ska stämplas som terrorister. Jag ska inte skriva att jag män som inte har utländskt bakgrund alltid klassificeras som mentalt instabila, medan man menar att män med skägg gör sina kriminella handlingar på grund av sin så kallade religion. Jag ska inte skriva att man bör lyfta fram det som skedde i USA, precis som man gjorde med de som dog i Paris och Australien eftersom religion och etnicitet inte värdesätter en person.

Det enda jag ska skriva är att detta kriminella dåd,  som en vit amerikan ligger bakom, bär med sig en stor sorg. För tre högpresterande, aktiva, religiösa, fantastiska personer gick bort alldeles för tidigt och som svensk muslim i väst, är dessa personer stora förebilder. Jag vill skriva mer, men detta är det enda jag skriver.

När du inte längre är bland oss

När jag var liten hade jag aldrig någonsin förlorat någon. Döden var något jag var medveten om att det skulle drabba mig eller någon i min närhet, men aldrig när.

Idag tänker jag extra mycket på min morbror som gick bort för 4 år sedan. Jag kommer ihåg den dagen för länge sen som om det vore i går, allting har fastnat i huvudet och brukar gå på repeat. Jag tänker på min morbror, inte bara för att det är är hans dödsdag, utan för att jag verkligen saknar honom.

När han gick bort förde han med sig så mycket, och lämnade kvar en del. Som en ångestfylld känsla vid eidfirande och släktträffar som anordnas mycket mer sällan nu eftersom det var alltid hans förslag att vi skulle samlas varje månad. Födelsedagar, examensfirande, intagningsbesked, utflykter. Han skulle ha ordnat allt och vi skulle samlas igen. Och igen.

Min morbror var en fri och underbar själ som värnade om ordens och konstens betydelse. Han var en genuin människa som aldrig skadade någon, utan istället tvärtom. En varm person som var en fadersgestalt för många.  Han var ensam i sin värld, fritänkande och höll alltid sina projekt för sig själv.

Jag har aldrig mött någon förlust, förrän för fyra år sedan. Men jag har lärt mig något under årens lopp, nämligen att saknaden av någon som har gått bort antingen varar i 40 dagar eller livet ut. Att tiden faktiskt inte läker alla sår och att vissa förluster av personer är lättare att acceptera än andra. Allt handlar om personen ifråga. Vem han var och om han påverkade människorna i sin närhet. Antingen på gott. Eller ont. Min morbrors avsaknad är av den andra sorten.

Glöm inte era avlidna släktingar i duaa.

Charlie Hebdon borde lära sig att dra en vit lögn

Det är ingen nyhet att jag inte är den enda som är upprörd över det som har skett på sistone. Allting som rör terrordådet i Paris till hur folk i allmänheten försöker finna argument för att stödja satirtecknarnas ”ryckande penna” och rättighet. Låt mig vara klar med en sak, även om jag egentligen inte ska behöva förklara mig. Islam handlar inte om att bära ett gevär för att sedan ta livet på människor som har delade åsikter som en. Inte heller ska en ta någon annans liv för att någon förolämpar den person man har som största förebild. Islam handlar om fred och att sända ett fredligt budskap. Men ett fredligt budskap var det inte någon som sände den där dagen i Paris. Med andra ord, personer som utförde dådet var inte muslimer.

Men vad är det som växer från denna händelse? En total misär. En ström av rasism och islamofobi brer ut sig över västvärlden, men denna gång är det ett tjockt lager av moln som inte ens tillåter solens strålar nå ytan på jorden. Så ser vardagen ut för muslimer i Europa. För idag, som vilken annan dag som helst under den senaste veckan, måste vi motbevisa fördomarna som finns mot muslimer genom att le stort när vi stöter på en etnisk svensk på bussen, alltid vara extrasnälla när vi ler ”hej-då” mot kassören i matbutiken och alltid krydda med snällhet. Kryddkryddkrydd. Missförstå mig inte fel, Islam förespråkar kärlek och omtanke till sina medmänniskor. Islam betonar vikten av att ha gott uppförande och moral. Vår Profet (fvh) själv sändes som ”a mercy to the world” och behandlade alla i sin omgivningen på ett mycket bättre sätt än det man någonsin kan föreställa sig, detta oavsett om barn i trakten kastade stenar på honom eller om äldre dam dagligen kastade soppor på hans rygg. Det var så vår Profet (fvh) var, den bästa människa som någonsin har skapats. I dagens Europa måste vi sprida vänlighet för att försöka kompensera för terroristernas brott. Vi ler för att visa att vi inte är som dem. Jag ler, jag ler och har inget problem med det. Men när jag är tvungen att göra det i hopp om att inte förknippas med dem, då kan det tära ner på mig mentalt. För jag ska inte behöva förklara mig, vi ska inte behöva förknippas med personer med gevär. Personer som jag inte har någon som helst koppling till.

Mitt i detta elände tänker jag på vår Profet (fvh). Som har blivit hånad, förolämpad och smutskastad av personer som påstår sig ha yttrandefrihet att tycka och tänka precis som dem vill om honom utan att ens mött eller framför allt läst om honom. Att de använder sig av satirteckning av HONOM för att provocera muslimer. Varför? Vet de på riktigt vem Profeten (fvh) var? Kände de till hans nobla karaktär och moral? Vet de något om hans liv förutom det han konstant hängs ut för att vara? Jag tror inte det. Det provocerar bara, för saken skull.

Rasism är bland det värsta brottet en person kan begå. Att skilja människor åt beroende nation och religion är äckligt. Men vi ser hur rasisterna ständigt blir fler. Att om vi väntar lite så kommer 13-procenten ticka uppåt. Men vissa verkar skilja på rasism och rasism. Rasism och hat mot muslimer. Hat mot mörkhyade, kristna och judar är rasism. Men hat mot muslimer och Profeten (fvh) är inte det, det är yttrandefrihet. Säg mig, om inte detta klassificeras som hyckleri, vad är då hyckleri? Att det finns folk där ute som yttrar sina åsikter högt, provocerar andra individer, utan att någon som helst hänsyn till 1,6 billioner muslimer därute. Det är något jag inte förstår.

Ett barn lär sig att acceptera andras religion, nationalitet, hudfärg, utseende redan vid barnsben. Många lär sig vid tidig ålder att slänga dit en vit lögn då och då för att inte såra någon annan individ. För det är okej ibland. Kanske borde alla uppfostras igen. På nytt.

Lära sig att något så simpelt som att;

Vi är olika, med olika religioner, bakgrund och personligheter. Men vi accepterar alla, ÄVEN om vi inte delar samma åsikter. I värsta fall är det okej att slänga en vit lögn. Ja, andas. Det är det. Men snälla du, vad du en gör. Försök inte att såra någon annan. Undvik det. Det kan göra ont.

Släpp tanken

Att åka till Göteborg ett år efter att ha lämnat staden, kändes märkligt. Men spännande också. Och lite ångestfyllt också för den delan. Jag visste vad som väntade i nästa gathörn och jag visste vägen till skolan som inte längre var min efter en vecka. Jag visste vart jag skulle bo och vad jag skulle göra på fredagskvällarna. Tanken på att jag skulle vara långt ifrån min familj, men skulle få en ny … det är väl det som skär lite. Tanken på vad som skulle kunna ha varit.

Snart välkomnas du till världen

För två veckor sedan åkte jag till Göteborg för att gå på min släktings baby shower. Det var otroligt roligt att komma bort från Linköping under några dagar och spendera helgen med sina kusiner. Det var mycket att göra för systrarnas del innan festen, vilket tyder på att de la ner mycket tid och energi på att det skulle bli så bra som möjligt – vilket det också blev. De sprudlande av idéer och festlokalen såg otroligt fin ut med alla dekorationer, bakelser och maten. The-future-mommy-to-be’s reaktion var oslagbar när hon tittade in vid fyratiden, glömde jag nämna att det var en överraskningsfest?